Vi åkte in på måndagen 18/3, natten till tisdag då jag hade fruktansvärd huvudvärk. Jag ville egentligen inte åka eftersom "vi får väl åka hem eftersom alla värden säkert ser bra ut" som föregående 7 besök på 2 veckor.
Alla värden såg bra ut, förutom att fostervattnet återigen va för lite. 40+2 hade vi varit inne för kontroll på NÄL/specmvc då jag haft sån migränhuvudvärk att jag kräktes flera gånger och mådde inte alls bra. Då var det en femma på skalan. Det ska ju va mindre ju längre in i grav man kommer. Det var då en fredag. Jag skulle då tillbaka på måndagen (40+5) och göra nytt ul, då visade det sig att mängden hade ökat till 7. Under kommande vecka mådde jag helt okej! Till och från med huvudvärk men inget jag direkt tänkte på. Fick då en tid för överburenhetskontroll i 42+0 den 20/3.
I 41+5 var jag hos min barnmorska för kolla av blodtryck och äggvita. Visade sig även att vikten hade ökat alltför mycket senaste dagarna. Fick strikta order om att vila (som var dealen med henne sen v35 att vila 2+2 Tim/dag)
Det var samma kväll som vi kollade på e-sport (DotA2 Fnatic EU vs Fnatic NA) och jag började få huvudvärk. Jag ville inte ringa fl förtidigt om det skulle va övergående, så jag tog två Alvedon o la mig i badet.
Runt elva ringer jag fl, då har jag haft ont i huvudet i 3timmar och det va 2,5 sen jag tog Alvedon. Dom säger att jag bäst ska komma på en kontroll. Tar med oss alla väskor och åker de 9 milen drygt.
När vi kommer fram kollas ctg, den ser bra ut, men jag ska få prata med en läkare.
När hon kommer in visar det sig att hon är från Ed och nu jobbar på näl. Hon hade E på högstadiet för många år sedan, och jag är glad att hon blev min doktor under FL (fast jag hade även andra)
Vi kollar tappen, hon kan känna hinnorna samt huvudet, vi gör även ett ul.
På ul visar det sig att det inte finns knappt vatten kvar i magen. Det hon ser är navelsträngen i alla hålor.
Eftersom jag har kontroll om 2 dagar hade det inte varit nödvändigt men jag blir inlagd och inskriven kl 03.37 på förlossningen, tisdag morgon, då jag ska få en koll och läkarutlåtande runt 8.
Det blir sömn på sammanlagt 4 timmar innan det är dags att ta blodtryck inför dagen. Som ligger lite högt.
Får lite att äta och ronden kommer o kollar och ctg sätts på.
Kl 10 får jag min första dos gel då tappen är <1.0 och öppnad <1.5. Jag går, får mat, kollas med ctg varannan timme. Kl 16 är.det undersökning av tapp, samma resultat som tidigare så det har inte hänt nåt. Får äta middagen och får sen andra dosen gel kl 17.30. Runt 18 börjar jag känna av värkar men det tar till 18.30 innan dom gör ont. Då kommer dom med 2 min mellanrum. Får tens, som hjälper mot det värsta. Andas igenom mina värkar som gör att mellan 18.30- 21.00 är det rätt luddigt, trots ingen lustgas. Kommer upp från badet 21.45 får smärtstillande, tar nytt ctg (som gjorts varannan timme) får lätt lustgas runt 23, värkarna kommer med mellanrum på 2min ner till 30 sek emellan. Som mest kunde ctg registrera 6värkar på 10min period. Kl 03 går jag och badar, ligger i badet i en timme drygt, somnar mellan värkarna men de kommer fortfarande med 2min eller mindre mellanrum. Kommer upp ur badet, att gå 10m gör att jag får 3värkar -tur jag har gåstolen och Erik!
Hittills har jag använt lite lustgas men mestadels andas jag igenom värkarna. Kl 04 börjar han i magen må lite sämre och flertalet prover på hans skalle görs, flera stycken med 10-20 min mellanrum. Aldrig i hela mitt liv har jag varit så tömd på energi som då. Prover visar tillslut att han mår bra, men CTG'n visar lite dåliga siffror så en skalpelektrod sätts för att bättre kunna se hur han mår.
Kl 10 får jag EDA lagd.. då är jag öppen 4cm. Kort därefter får jag värkstimulerande dropp som en sista utväg att dra igång fl, samt att katetern sätts in.
Får info om eventuellt snitt och har fastat sen kl 04. Jag är rejält utmattad o somnar mellan värkarna (fortfarande 2min till 30sek emellan dom) ligger i två timmar med värkstimulerande men inget händer. Har öppnat mig till 5cm vid kl 13. Vid 13.15 är värkdroppet uppe på 140 (max 180) och bebis hjärtfrekvens går ner rejält och flera läkare stormar in, samtidigt har jag sagt åt Erik att ringa på klockan för jag orkar inte mer. I värkarna spänner ena lårmuskeln sig så hela benet krampar. Får två bricanylsprutor då livmodern är så spänd (fått två under natten och 2alvedon) Läkare kollar tappen som är 5cm fortfarande. Eftersom snitt varit på tal sedan kl 04 på morgonen är jag beredd. Beslut tas att det tagit för lång tid nu, han mår inte bra och måste ut. Inom 30 min, ligger jag på operationsbordet och får snitt. Jag ligger o skakar, dels av bricanylen och dels för att jag är rädd o trött..
Trycket från han som lagt snittet kommer, obehagskänsla no:1 och snart så kan ja o E höra lillfisen skrika. E får gå ut och titta på han medans jag ligger kvar o ska bli sydd. Lillfisen är född 13.59 130320.
Det tar nära 2 timmar hela op. Jag ligger och skakar hela tiden och kräks även nästan när det är klart. Jag har aldrig i hela mitt liv varit med om att vistas på sjukhus, så även fast jag hade fått fasta sen kl 04 på morgonen och fått glukosdropp samt vetat att det kan ev bli snitt så va jag inte beredd.
Får komma tillbaka till förlossningsrummet och stensomnar efter att ha fått flera varma handdukar och filtar på mig. Tappar telefon ideligen i ansiktet av trötthet. Somnar och sover en bra stund. Vaknar o somnar om. Får fragminspruta och lite att äta vid 18. Åker o hälsar på vår lille som får syrgas. Tar bilder men måste snart åka tillbaka till fl då jag får ont i snittet och måste ha smärtstillande. Kl 21.20 kollar jag på klockan sista gången. Vi bestämmer oss för att sova, vi båda somnar direkt. Det är efter den här sömnen som lillen blir sämre.
Mina värkar var inte milda, men jag kan inte heller jämföra med någon annan. De som haft värkar av gelen vet hur det fungerar, och jag hade värkar med 2min ner till 30sek mellanrum.. Alla hanterar smärta olika och mitt måtto har varit sen jag blev gravid att inte flippa ut vid värkarna! E var ett enormt stöd och hjälpte mig igenom värkarna med andning och stöttning. Jag kunde inte haft det bättre. Barnmorskorna var också enormt stöd med uppmuntrande ord och att jag andades bra. Jag och E har pratat om förlossningen rätt mycket. Ingen av oss är nöjda med förloppet, tiden, droppet, vissa beslut.. Men när väl allt har kommit tillrätta kommer vi nog se på hur det gick till.
